Jag står och trampar på samma ställe. Fortfarande. 

Den här semestern blev inte vad vi hoppades på. Men vad hoppades vi på? Johan frågade några gånger i våras vad jag ville göra. Men då hade jag en del drejande att hinna med ... för kollektionen som skulle säljas i butik. Jag drog medvetet på att svara. För att vinna tid. 

Nu kommer vi inte hinna med någon utlandsresa. Det blir lite hattigt med besök både här och där. Öland, skärgården. 

Vi borde kanske köpa oss ett eget sommarställe. Men var? Jag vill till västkusten. Johan vill Stockholms skärgård (men kommer hela tiden fram till att då kan vi lika gärna bo hemma hos Hans och Brita. Och det är ju sådär kul...)

Nu åker vi till Öland. Till ett annat lånat hus. Men det blir bra. Jag kommer troligtvis att träffa min syster. Något jag ser fram emot, och inte.

Jag känner att jag håller på att bli tokig! Brita är på mig nästan hela tiden nu, hon ger sig inte! Så fort Johan och barnen lämnar lägenheten blir jag nervös och hoppar högt så fort telefonen plingar till. Och det värsta är att det är Brita som ringer och vill ses! Hon vet att jag är ensam hemma och då passar hon på. 

Varför kan hon inte ge sig? Hon vet vad jag vill och vad Johan vill. Vad som är bäst för vår familj ... ändå kan hon inte lämna oss ifred. 

Jag är orolig. Sover dåligt, är ett nervvrak när jag är vaken och överväger att stänga av telefonen och låta den sjunka till botten i Nybroviken. 

Hela tiden väntar jag på hennes nästa drag. Jag vet inte vad det kommer bli men jag vet att det kommer komma. Och det skrämmer mig. Hur länge kommer jag orka ha det så här?

Det rör upp en jäkla massa känslor att gå tillbaka i minnet. Att dessutom blogga om minnena är ... skitjobbigt! Jag överväger faktistk att ta bort mitt förra inlägg. Varför ska jag basunera ut för världen om mitt liv? Inte för att så många läser, men ändå.

På ett sätt vill jag bara lägga locket på. Vända blad. Skita i det som har varit. Börja om på nytt i ny stad, med nytt jobb och nya vänner. Och få stå ut med att mamma och pappa kallar mig för svikare. Men det kan det vara värt.

Samtidigt är det så skönt att äntligen få ur mig mycket av det som har varit. (Men jag kommer nog aldrig att blogga om V. Det gör alldeles för ont. Alldeles förjävla ont. Och det räcker att Anna har fått se min sorg och till och med sett rummet. Fast det var faktiskt också väldigt skönt, inte bara jobbigt.)

Just nu befinner jag mig i ingenmansland. Jag är på Öland. Tillsammans med ... min pojkvän, tror jag att man får kalla honom. Det kan inte bara vara en tillfällig flört, känslorna är alldeles för starka för det. I alla fall mina. Jag älskar honom och skulle han vilja leva med mig resten av livet skulle jag bli världens lyckligaste person. Jag fullkomligt smälter i hans sällskap. Och när han rör vid mig. Herregud. 

Kunde jag gå tillbaka och göra saker annorlunda skulle jag göra det. Tror jag. Samtidigt är jag ganska säker på att jag inte skulle bli den jag är idag om jag gjort saker annorlunda.

Men jag borde ha skött skolan bättre. Borde tänkt på framtiden istället för hur jag uppfattades av andra. Jag kunde haft ett intressant jobb. Tjänat mer pengar. 

Det blev som det blev. Med allt. Just nu ångrar jag att det blev just Håkan och jag. Om jag hade vetat hurdan han skulle bli hade jag låtit Tina fått ta honom. Om han hade velat ha henne. Men det ville han inte. Inte då. Fast det fattade aldrig hon. Gud vad sur hon blev när han ville ha mig och inte henne.  Inte heller någon annan på hela skolan. Bara mig! Som om det var mitt fel att han inte var kär i henne.

Vad glad jag var. Stolt. Kände mig utvald. Speciell. Visst, jag ansågs snygg då. Sötast i klassen, och av vissa sötast på hela skolan. Det var stort. Så klart att Tina var sur. Även om hon också var populär och snygg.

Vi blev ett par. Vi flyttade ihop och gifte oss. Köpte hus som vi renoverade. Drömde om att få en familj. 

Sen började Håkan intressera sig mer för gräsklippare än mig. Köpte begagnade, letade på skroten, renoverade och sålde. Han hade nästan som en verkstad i vår lada. Jag fick ett uthus att ha som förråd och vinterförvaringsplats för mina pelargoner. (Åh, vad jag saknar min trädgård. Gud vad mycket jag älskade den.) (Mer än jag älskade Håkan.)

Jag struntade i betygen. Det var viktigare att hänga med rätt personer, att röka, bli bjuden på fester (och bli full och hångla med så många som möjligt, typ) ... efter gymnasiet fick jag ett sommarjobb på ett dagis. Efter sommaren fick jag rycka in som timvikarie och så småningom fick jag fast jobb. 

Det enda positiva var att jag lärde känna Anna. Men det dröjde många år innan vi blev riktigt goda vänner, konstigt nog. I början umgicks vi bara på jobbet, men hade en nära och bra kontakt. Det var först efter att hon blev utbränd som vi började umgås privat. Vi hörs och ses fortfarande så ofta vi kan. 

Min bästa kompis Tina är inte min kompis längre. Även om hon blev sur och svartsjuk när jag blev ihop med Håkan så kom hon över det efter ett tag och vi blev bästa vänner igen. I flera år. Tills det visade sig att hon legat med min man. 

Vi har fortfarande inte pratats vid sedan dess. Jag har inget att säga, för jag antar att skrika svordomar och ännu fulare ord inte gör saken bättre? Och det är nog det jag skulle göra om jag träffade henne.

Jag har sagt upp mig från jobbet som barnskötare. Min chef lät mig först ta tjänstledigt (kors i taket). Jag vill jobba med ekonomi och har därför gått en företagsekonomikurs på kvällarna. 

Snart ska jag ta tag i jobbsökarbiten. Ska bara först bestämma mig för var jag vill bo. Av olika skäl lockar Stockholm mest. Kanske för att Kristin och jag har börjat få kontakt med varandra igen. Vi har ätit middag ihop och pratat via sms. Snart borde någon av oss ta steget fullt ut och ringa ... prata lite mer på riktigt. Men jag är rädd att jag ska tränga mig på, därför låter jag bli. Varför hon inte ringer mig vet jag inte. Antingen känner hon som jag, eller så vill hon inte ha tätare kontakt med mig. Vilket jag kan förstå.

Jag blir varm i hela kroppen när jag skriver det här! 

Johan var nyutexaminerad och hade siktet inställt på att bli advokat och han spåddes en lysande framtid. Ingen tvivlade på att han skulle gå långt. Inte bara var han duktig, han var dessutom fruktansvärt snygg. 

Jag hade både hört och läst om honom. Charlotte och hennes familj hade umgåtts med hans familj sedan många år och spenderat många semestrar på Rivieran tillsammans. De var ensambarn båda två och blev som syskon. Så här i efterhand tycker jag det är konstigt att vi inte sågs mer än vad vi gjorde. Men förmodligen berodde det på att han var några år äldre än oss. Och på att han pluggade och jobbade i USA under långa perioder. 

Hur som helst. Jag hade sett honom i många tidningsartiklar och visste att han skulle kunna bli skådis eller modell om han bara velat. Men verkligheten överträffade varenda bild! Han var så snygg att jag rodnade från brösten och långt upp i hårbotten när jag såg honom. Jag kunde inte prata de första tillfällena. Knäna blev som gele så fort jag visste att jag skulle se honom. När vi tog i hand gick det som stötar genom kroppen. Jag föll handlöst för honom. Kärlek vid första ögonkastet. Väldigt jobbig sådan. Olycklig också, trodde jag.

När tunghäftan äntligen släppte, efter kanske fyra eller fem tillställningar, vågade jag äntligen tilltala honom. Högröd i anstiktet och svettig över hela kroppen lyckades jag till slut föra någorlunda normala samtal.

Charlotte påstod en dag att han var intresserad av mig, att det syntes lång väg. Det tog lång tid innan jag fattade att hon inte skojade. Och när han bjöd ut mig på middag höll jag på att dö. Helt övertygad om att det var ett practicle joke. Eller att han tyckte synd om mig och bara ville vara snäll.

Vi blev ett par! Hur osannolikt jag än tyckte att det var. Av alla kvinnor och tjejer i hela världen, så valde han just mig. Jag kan än idag bli pirrig när jag ser honom! Oändligt tacksam över att han åldrats väl. Och att han fortfarande älskar mig!

Vi gifte oss och fick två underbara flickor, som nu är sex och fyra år. Vi bor kvar i samma lägenhet som den vi köpte när vi flyttade ihop. Den är egentligen alldeles för trång, men vi har ännu inte kunnat enas om var vi vill bosätta oss. Eller rättare sagt, var hans mamma godkänner att han bosätter sig. Ja, var han bosätter sig, inte vi. (Jag är nämligen bara ett olyckligt bihang, som tyvärr kommer med hennes son.) 

Tant Hjördis blev först rasande när jag sa att jag skulle flytta ut. Men när jag lovade att betala några extra månadshyror lugnade hon ner sig. Men hon krävde att få behålla överkastet. 

Charlotte hade fått en lägenhet av sin pappa när hon började på högskolan. En mysig trerumslägenhet på Gästrikegatan, näst högst upp i huset. Med gammal gallergrind (som jag var livrädd för att åka) och balkong mot gården. 

Jag fick rummet mot gatan och det tog ett tag innan jag vande mig vid ljudet från bilar och klackar och folk som pratade. Hur kunde det vara så lyhört? Men jag älskade varje minut! Lägenheten var underbar, med sina knarrande parkettgolv och djupa fönsternischer; takrosetter, stuckaturer och inte minst den vackra kakelugnen som vi eldade i ibland.

Många är de kvällar och nätter som vi suttit och pratat till långt in på småtimmarna, uppkrupna i soffan eller - när vädret tillät i varsin stol på balkongen.

Vi pluggade. Jag ville verkligen det här. Charlotte gjorde det för att hon inte visste vad hon skulle göra annars. Hennes föräldrar kom att bli även mina. Jag älskade dem. Och gör så fortfarande! Jag kände verkligen att de fanns där för mig lika mycket som för Charlotte. Underbar känsla. Men samtidigt jobbig, eftersom jag påmindes om hur mina egna föräldrar mer eller mindre struntade i mig.

Vi gick på många fester. Ibland hade vi förfest i vår lägenhet men oftast inte. Vi orkade inte med att behöva städa dagen efter. 

Ibland fick vi gå på middagar med Charlottes föräldrar. Det var ett bra sätt att få in en fot och skaffa lite kontakter. För framtiden. Jag älskade dessa tillställningar men Charlotte led och tyckte att de var hemska. 

Det var på en av dessa middagar jag träffade Johan för första gången.

Jag var överlycklig över att ha kommit in på mitt förstahandsval. Förvånad blev jag inte. Jag gick ut med nästan högsta betyg i varje ämne. (Men så var jag en nolla hela skoltiden också. Fast det var det värt!) Överlycklig och nervös.

Det krävdes massor av övertalning av mamma och pappa. Pappa blev sur och har nog fortfarande inte helt kommit över det. Långsint nog. Dessutom krävdes det att jag flyttade in hon Tant Hjördis i Högdalen, en förort till Stockholm. 

Tant Hjördis är en avlägsen släkting till mamma och jag hade inte hört talas om henne innan. Henne skulle jag flytta in hos. Det var en förutsättning för att jag skulle få flytta. 

Det blev en chock. Tant Hjördis var grå och beige, både till utseende och klädsel. Till och med lägenheten var grå och beige. Förutom mitt rum, det gick i brunt och brandgult. Att måla om gick inte för sig! Vem trodde jag att jag var?! Så länge mamma och pappa var kvar i Stockholm var tanten trevlig - och att bära in mina få saker gick snabbt, och fika med mig och Tant Hjördis (svagt kaffe och torr bulle) i det trånga köket gick också snabbt. (Bara finfrämmande fick sitta i soffgruppen i storarummet och något sådant såg jag inte till under de månader jag bodde där.)

Så fort vi blev ensamma blev Hjördis trumpen och nästan elak. Jag fick inte möblera om, jag fick inte byta gardiner i rummet. Jag fick inte ens sätta upp egna foton eller plancher på väggarna.

I smyg köpte jag eget överkast, ett vitt. Och några vita prydnadskuddar som jag la på sängen. Jag hängde till och med upp foton och planscher på väggarna. Gardinerna vågade jag inte röra. Det skulle hon se från gatan om jag hade gjort. 

Tiden som inneboende var hemsk. Jag minns att jag betalade ganska mycket pengar i hyra och jag fick aldrig något gott att äta. Blodpudding och stekt falukorv med makaroner var vanligt förekommande. Om jag föreslog något annat fick jag laga det själv, och köpa av egna pengar. Det hade jag inte råd med.

Jag åt oftast inne i stan. Jag stannade ändå kvar efter skolan för att plugga eller umgås med kompisar. Hjördis muttrade lite ibland, men jag tror att hon var nöjd med att spara in på matpengarna när jag åt ute. 

När jag började gå på fester förbjöd hon mig först att gå. Unga flickor skulle inte vara ute och ränna. Som tur var lärde jag känna Charlotte redan första veckan. Strax innan jul flyttade jag ut från Tant Hjördis och in hos Charlotte i hennes trea i Vasastan. Behöver jag säga att det var som att komma till himmelriket?!

När jag berättade att jag ville läsa på juristlinjen i Stockholm blev det ett jävla liv, rent ut sagt. Pappa ville förbjuda mig! Journalist gick bra. Eller lärare. På sin höjd. Bäst vore om jag blev undersköterska och sedan sjuksköterska. Men akademisk utbildning var något pappa fnös åt. Ibland mumlade han också något om översittare och fjollor. Mamma var på pappas sida förstås. Det var väl lugnast så.  

Min syster Marie lyckades bra i sitt arbetsliv enligt pappa. Bättre än mig i alla fall. Jag hade ju misslyckats. Hon började vikariera på dagis direkt efter gymnasiet, skoltrött som hon var, (gick hon ens ut gymnasiet?) och fick sedan en fast tjänst. Hon jobbade sig upp, så som pappa tycker att man ska göra. 

Jag är tveksam till om Marie håller med honom, vad jag minns gillade hon att plugga. Kanske hade hon behövt ett års paus för att sedan fortsätta läsa? Om hon bara kommit ifrån det "tuffa" gänget som hon hängde med. Som tjuvrökte och skolkade och kände sig fräcka när de struntade i skolan. Men vad vet jag? Vi har ingen som helst kontakt länge. Inte haft på flera år.