Det rör upp en jäkla massa känslor att gå tillbaka i minnet. Att dessutom blogga om minnena är ... skitjobbigt! Jag överväger faktistk att ta bort mitt förra inlägg. Varför ska jag basunera ut för världen om mitt liv? Inte för att så många läser, men ändå.

På ett sätt vill jag bara lägga locket på. Vända blad. Skita i det som har varit. Börja om på nytt i ny stad, med nytt jobb och nya vänner. Och få stå ut med att mamma och pappa kallar mig för svikare. Men det kan det vara värt.

Samtidigt är det så skönt att äntligen få ur mig mycket av det som har varit. (Men jag kommer nog aldrig att blogga om V. Det gör alldeles för ont. Alldeles förjävla ont. Och det räcker att Anna har fått se min sorg och till och med sett rummet. Fast det var faktiskt också väldigt skönt, inte bara jobbigt.)

Just nu befinner jag mig i ingenmansland. Jag är på Öland. Tillsammans med ... min pojkvän, tror jag att man får kalla honom. Det kan inte bara vara en tillfällig flört, känslorna är alldeles för starka för det. I alla fall mina. Jag älskar honom och skulle han vilja leva med mig resten av livet skulle jag bli världens lyckligaste person. Jag fullkomligt smälter i hans sällskap. Och när han rör vid mig. Herregud. 

Kunde jag gå tillbaka och göra saker annorlunda skulle jag göra det. Tror jag. Samtidigt är jag ganska säker på att jag inte skulle bli den jag är idag om jag gjort saker annorlunda.

Men jag borde ha skött skolan bättre. Borde tänkt på framtiden istället för hur jag uppfattades av andra. Jag kunde haft ett intressant jobb. Tjänat mer pengar. 

Det blev som det blev. Med allt. Just nu ångrar jag att det blev just Håkan och jag. Om jag hade vetat hurdan han skulle bli hade jag låtit Tina fått ta honom. Om han hade velat ha henne. Men det ville han inte. Inte då. Fast det fattade aldrig hon. Gud vad sur hon blev när han ville ha mig och inte henne.  Inte heller någon annan på hela skolan. Bara mig! Som om det var mitt fel att han inte var kär i henne.

Vad glad jag var. Stolt. Kände mig utvald. Speciell. Visst, jag ansågs snygg då. Sötast i klassen, och av vissa sötast på hela skolan. Det var stort. Så klart att Tina var sur. Även om hon också var populär och snygg.

Vi blev ett par. Vi flyttade ihop och gifte oss. Köpte hus som vi renoverade. Drömde om att få en familj. 

Sen började Håkan intressera sig mer för gräsklippare än mig. Köpte begagnade, letade på skroten, renoverade och sålde. Han hade nästan som en verkstad i vår lada. Jag fick ett uthus att ha som förråd och vinterförvaringsplats för mina pelargoner. (Åh, vad jag saknar min trädgård. Gud vad mycket jag älskade den.) (Mer än jag älskade Håkan.)

Jag struntade i betygen. Det var viktigare att hänga med rätt personer, att röka, bli bjuden på fester (och bli full och hångla med så många som möjligt, typ) ... efter gymnasiet fick jag ett sommarjobb på ett dagis. Efter sommaren fick jag rycka in som timvikarie och så småningom fick jag fast jobb. 

Det enda positiva var att jag lärde känna Anna. Men det dröjde många år innan vi blev riktigt goda vänner, konstigt nog. I början umgicks vi bara på jobbet, men hade en nära och bra kontakt. Det var först efter att hon blev utbränd som vi började umgås privat. Vi hörs och ses fortfarande så ofta vi kan. 

Min bästa kompis Tina är inte min kompis längre. Även om hon blev sur och svartsjuk när jag blev ihop med Håkan så kom hon över det efter ett tag och vi blev bästa vänner igen. I flera år. Tills det visade sig att hon legat med min man. 

Vi har fortfarande inte pratats vid sedan dess. Jag har inget att säga, för jag antar att skrika svordomar och ännu fulare ord inte gör saken bättre? Och det är nog det jag skulle göra om jag träffade henne.

Jag har sagt upp mig från jobbet som barnskötare. Min chef lät mig först ta tjänstledigt (kors i taket). Jag vill jobba med ekonomi och har därför gått en företagsekonomikurs på kvällarna. 

Snart ska jag ta tag i jobbsökarbiten. Ska bara först bestämma mig för var jag vill bo. Av olika skäl lockar Stockholm mest. Kanske för att Kristin och jag har börjat få kontakt med varandra igen. Vi har ätit middag ihop och pratat via sms. Snart borde någon av oss ta steget fullt ut och ringa ... prata lite mer på riktigt. Men jag är rädd att jag ska tränga mig på, därför låter jag bli. Varför hon inte ringer mig vet jag inte. Antingen känner hon som jag, eller så vill hon inte ha tätare kontakt med mig. Vilket jag kan förstå.

Jag blir varm i hela kroppen när jag skriver det här! 

Johan var nyutexaminerad och hade siktet inställt på att bli advokat och han spåddes en lysande framtid. Ingen tvivlade på att han skulle gå långt. Inte bara var han duktig, han var dessutom fruktansvärt snygg. 

Jag hade både hört och läst om honom. Charlotte och hennes familj hade umgåtts med hans familj sedan många år och spenderat många semestrar på Rivieran tillsammans. De var ensambarn båda två och blev som syskon. Så här i efterhand tycker jag det är konstigt att vi inte sågs mer än vad vi gjorde. Men förmodligen berodde det på att han var några år äldre än oss. Och på att han pluggade och jobbade i USA under långa perioder. 

Hur som helst. Jag hade sett honom i många tidningsartiklar och visste att han skulle kunna bli skådis eller modell om han bara velat. Men verkligheten överträffade varenda bild! Han var så snygg att jag rodnade från brösten och långt upp i hårbotten när jag såg honom. Jag kunde inte prata de första tillfällena. Knäna blev som gele så fort jag visste att jag skulle se honom. När vi tog i hand gick det som stötar genom kroppen. Jag föll handlöst för honom. Kärlek vid första ögonkastet. Väldigt jobbig sådan. Olycklig också, trodde jag.

När tunghäftan äntligen släppte, efter kanske fyra eller fem tillställningar, vågade jag äntligen tilltala honom. Högröd i anstiktet och svettig över hela kroppen lyckades jag till slut föra någorlunda normala samtal.

Charlotte påstod en dag att han var intresserad av mig, att det syntes lång väg. Det tog lång tid innan jag fattade att hon inte skojade. Och när han bjöd ut mig på middag höll jag på att dö. Helt övertygad om att det var ett practicle joke. Eller att han tyckte synd om mig och bara ville vara snäll.

Vi blev ett par! Hur osannolikt jag än tyckte att det var. Av alla kvinnor och tjejer i hela världen, så valde han just mig. Jag kan än idag bli pirrig när jag ser honom! Oändligt tacksam över att han åldrats väl. Och att han fortfarande älskar mig!

Vi gifte oss och fick två underbara flickor, som nu är sex och fyra år. Vi bor kvar i samma lägenhet som den vi köpte när vi flyttade ihop. Den är egentligen alldeles för trång, men vi har ännu inte kunnat enas om var vi vill bosätta oss. Eller rättare sagt, var hans mamma godkänner att han bosätter sig. Ja, var han bosätter sig, inte vi. (Jag är nämligen bara ett olyckligt bihang, som tyvärr kommer med hennes son.)