Jag blir varm i hela kroppen när jag skriver det här! 

Johan var nyutexaminerad och hade siktet inställt på att bli advokat och han spåddes en lysande framtid. Ingen tvivlade på att han skulle gå långt. Inte bara var han duktig, han var dessutom fruktansvärt snygg. 

Jag hade både hört och läst om honom. Charlotte och hennes familj hade umgåtts med hans familj sedan många år och spenderat många semestrar på Rivieran tillsammans. De var ensambarn båda två och blev som syskon. Så här i efterhand tycker jag det är konstigt att vi inte sågs mer än vad vi gjorde. Men förmodligen berodde det på att han var några år äldre än oss. Och på att han pluggade och jobbade i USA under långa perioder. 

Hur som helst. Jag hade sett honom i många tidningsartiklar och visste att han skulle kunna bli skådis eller modell om han bara velat. Men verkligheten överträffade varenda bild! Han var så snygg att jag rodnade från brösten och långt upp i hårbotten när jag såg honom. Jag kunde inte prata de första tillfällena. Knäna blev som gele så fort jag visste att jag skulle se honom. När vi tog i hand gick det som stötar genom kroppen. Jag föll handlöst för honom. Kärlek vid första ögonkastet. Väldigt jobbig sådan. Olycklig också, trodde jag.

När tunghäftan äntligen släppte, efter kanske fyra eller fem tillställningar, vågade jag äntligen tilltala honom. Högröd i anstiktet och svettig över hela kroppen lyckades jag till slut föra någorlunda normala samtal.

Charlotte påstod en dag att han var intresserad av mig, att det syntes lång väg. Det tog lång tid innan jag fattade att hon inte skojade. Och när han bjöd ut mig på middag höll jag på att dö. Helt övertygad om att det var ett practicle joke. Eller att han tyckte synd om mig och bara ville vara snäll.

Vi blev ett par! Hur osannolikt jag än tyckte att det var. Av alla kvinnor och tjejer i hela världen, så valde han just mig. Jag kan än idag bli pirrig när jag ser honom! Oändligt tacksam över att han åldrats väl. Och att han fortfarande älskar mig!

Vi gifte oss och fick två underbara flickor, som nu är sex och fyra år. Vi bor kvar i samma lägenhet som den vi köpte när vi flyttade ihop. Den är egentligen alldeles för trång, men vi har ännu inte kunnat enas om var vi vill bosätta oss. Eller rättare sagt, var hans mamma godkänner att han bosätter sig. Ja, var han bosätter sig, inte vi. (Jag är nämligen bara ett olyckligt bihang, som tyvärr kommer med hennes son.) 

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Jag står och trampar på samma ställe. Fortfarande.    Den här semestern blev inte vad vi hoppades på. Men vad hoppades vi på? Johan frågade några gånger i våras vad jag ville göra. Men då hade jag en del drejande att hinna med ... för kollektione...

Jag känner att jag håller på att bli tokig! Brita är på mig nästan hela tiden nu, hon ger sig inte! Så fort Johan och barnen lämnar lägenheten blir jag nervös och hoppar högt så fort telefonen plingar till. Och det värsta är att det är Brita som ring...

Det rör upp en jäkla massa känslor att gå tillbaka i minnet. Att dessutom blogga om minnena är ... skitjobbigt! Jag överväger faktistk att ta bort mitt förra inlägg. Varför ska jag basunera ut för världen om mitt liv? Inte för att så många läser, men...

Kunde jag gå tillbaka och göra saker annorlunda skulle jag göra det. Tror jag. Samtidigt är jag ganska säker på att jag inte skulle bli den jag är idag om jag gjort saker annorlunda.   Men jag borde ha skött skolan bättre. Borde tänkt på framtide...

Tant Hjördis blev först rasande när jag sa att jag skulle flytta ut. Men när jag lovade att betala några extra månadshyror lugnade hon ner sig. Men hon krävde att få behålla överkastet.    Charlotte hade fått en lägenhet av sin pappa när hon börj...