Jag står och trampar på samma ställe. Fortfarande. 

Den här semestern blev inte vad vi hoppades på. Men vad hoppades vi på? Johan frågade några gånger i våras vad jag ville göra. Men då hade jag en del drejande att hinna med ... för kollektionen som skulle säljas i butik. Jag drog medvetet på att svara. För att vinna tid. 

Nu kommer vi inte hinna med någon utlandsresa. Det blir lite hattigt med besök både här och där. Öland, skärgården. 

Vi borde kanske köpa oss ett eget sommarställe. Men var? Jag vill till västkusten. Johan vill Stockholms skärgård (men kommer hela tiden fram till att då kan vi lika gärna bo hemma hos Hans och Brita. Och det är ju sådär kul...)

Nu åker vi till Öland. Till ett annat lånat hus. Men det blir bra. Jag kommer troligtvis att träffa min syster. Något jag ser fram emot, och inte.

Jag känner att jag håller på att bli tokig! Brita är på mig nästan hela tiden nu, hon ger sig inte! Så fort Johan och barnen lämnar lägenheten blir jag nervös och hoppar högt så fort telefonen plingar till. Och det värsta är att det är Brita som ringer och vill ses! Hon vet att jag är ensam hemma och då passar hon på. 

Varför kan hon inte ge sig? Hon vet vad jag vill och vad Johan vill. Vad som är bäst för vår familj ... ändå kan hon inte lämna oss ifred. 

Jag är orolig. Sover dåligt, är ett nervvrak när jag är vaken och överväger att stänga av telefonen och låta den sjunka till botten i Nybroviken. 

Hela tiden väntar jag på hennes nästa drag. Jag vet inte vad det kommer bli men jag vet att det kommer komma. Och det skrämmer mig. Hur länge kommer jag orka ha det så här?