Jag blir varm i hela kroppen när jag skriver det här! 

Johan var nyutexaminerad och hade siktet inställt på att bli advokat och han spåddes en lysande framtid. Ingen tvivlade på att han skulle gå långt. Inte bara var han duktig, han var dessutom fruktansvärt snygg. 

Jag hade både hört och läst om honom. Charlotte och hennes familj hade umgåtts med hans familj sedan många år och spenderat många semestrar på Rivieran tillsammans. De var ensambarn båda två och blev som syskon. Så här i efterhand tycker jag det är konstigt att vi inte sågs mer än vad vi gjorde. Men förmodligen berodde det på att han var några år äldre än oss. Och på att han pluggade och jobbade i USA under långa perioder. 

Hur som helst. Jag hade sett honom i många tidningsartiklar och visste att han skulle kunna bli skådis eller modell om han bara velat. Men verkligheten överträffade varenda bild! Han var så snygg att jag rodnade från brösten och långt upp i hårbotten när jag såg honom. Jag kunde inte prata de första tillfällena. Knäna blev som gele så fort jag visste att jag skulle se honom. När vi tog i hand gick det som stötar genom kroppen. Jag föll handlöst för honom. Kärlek vid första ögonkastet. Väldigt jobbig sådan. Olycklig också, trodde jag.

När tunghäftan äntligen släppte, efter kanske fyra eller fem tillställningar, vågade jag äntligen tilltala honom. Högröd i anstiktet och svettig över hela kroppen lyckades jag till slut föra någorlunda normala samtal.

Charlotte påstod en dag att han var intresserad av mig, att det syntes lång väg. Det tog lång tid innan jag fattade att hon inte skojade. Och när han bjöd ut mig på middag höll jag på att dö. Helt övertygad om att det var ett practicle joke. Eller att han tyckte synd om mig och bara ville vara snäll.

Vi blev ett par! Hur osannolikt jag än tyckte att det var. Av alla kvinnor och tjejer i hela världen, så valde han just mig. Jag kan än idag bli pirrig när jag ser honom! Oändligt tacksam över att han åldrats väl. Och att han fortfarande älskar mig!

Vi gifte oss och fick två underbara flickor, som nu är sex och fyra år. Vi bor kvar i samma lägenhet som den vi köpte när vi flyttade ihop. Den är egentligen alldeles för trång, men vi har ännu inte kunnat enas om var vi vill bosätta oss. Eller rättare sagt, var hans mamma godkänner att han bosätter sig. Ja, var han bosätter sig, inte vi. (Jag är nämligen bara ett olyckligt bihang, som tyvärr kommer med hennes son.) 

Tant Hjördis blev först rasande när jag sa att jag skulle flytta ut. Men när jag lovade att betala några extra månadshyror lugnade hon ner sig. Men hon krävde att få behålla överkastet. 

Charlotte hade fått en lägenhet av sin pappa när hon började på högskolan. En mysig trerumslägenhet på Gästrikegatan, näst högst upp i huset. Med gammal gallergrind (som jag var livrädd för att åka) och balkong mot gården. 

Jag fick rummet mot gatan och det tog ett tag innan jag vande mig vid ljudet från bilar och klackar och folk som pratade. Hur kunde det vara så lyhört? Men jag älskade varje minut! Lägenheten var underbar, med sina knarrande parkettgolv och djupa fönsternischer; takrosetter, stuckaturer och inte minst den vackra kakelugnen som vi eldade i ibland.

Många är de kvällar och nätter som vi suttit och pratat till långt in på småtimmarna, uppkrupna i soffan eller - när vädret tillät i varsin stol på balkongen.

Vi pluggade. Jag ville verkligen det här. Charlotte gjorde det för att hon inte visste vad hon skulle göra annars. Hennes föräldrar kom att bli även mina. Jag älskade dem. Och gör så fortfarande! Jag kände verkligen att de fanns där för mig lika mycket som för Charlotte. Underbar känsla. Men samtidigt jobbig, eftersom jag påmindes om hur mina egna föräldrar mer eller mindre struntade i mig.

Vi gick på många fester. Ibland hade vi förfest i vår lägenhet men oftast inte. Vi orkade inte med att behöva städa dagen efter. 

Ibland fick vi gå på middagar med Charlottes föräldrar. Det var ett bra sätt att få in en fot och skaffa lite kontakter. För framtiden. Jag älskade dessa tillställningar men Charlotte led och tyckte att de var hemska. 

Det var på en av dessa middagar jag träffade Johan för första gången.

Jag var överlycklig över att ha kommit in på mitt förstahandsval. Förvånad blev jag inte. Jag gick ut med nästan högsta betyg i varje ämne. (Men så var jag en nolla hela skoltiden också. Fast det var det värt!) Överlycklig och nervös.

Det krävdes massor av övertalning av mamma och pappa. Pappa blev sur och har nog fortfarande inte helt kommit över det. Långsint nog. Dessutom krävdes det att jag flyttade in hon Tant Hjördis i Högdalen, en förort till Stockholm. 

Tant Hjördis är en avlägsen släkting till mamma och jag hade inte hört talas om henne innan. Henne skulle jag flytta in hos. Det var en förutsättning för att jag skulle få flytta. 

Det blev en chock. Tant Hjördis var grå och beige, både till utseende och klädsel. Till och med lägenheten var grå och beige. Förutom mitt rum, det gick i brunt och brandgult. Att måla om gick inte för sig! Vem trodde jag att jag var?! Så länge mamma och pappa var kvar i Stockholm var tanten trevlig - och att bära in mina få saker gick snabbt, och fika med mig och Tant Hjördis (svagt kaffe och torr bulle) i det trånga köket gick också snabbt. (Bara finfrämmande fick sitta i soffgruppen i storarummet och något sådant såg jag inte till under de månader jag bodde där.)

Så fort vi blev ensamma blev Hjördis trumpen och nästan elak. Jag fick inte möblera om, jag fick inte byta gardiner i rummet. Jag fick inte ens sätta upp egna foton eller plancher på väggarna.

I smyg köpte jag eget överkast, ett vitt. Och några vita prydnadskuddar som jag la på sängen. Jag hängde till och med upp foton och planscher på väggarna. Gardinerna vågade jag inte röra. Det skulle hon se från gatan om jag hade gjort. 

Tiden som inneboende var hemsk. Jag minns att jag betalade ganska mycket pengar i hyra och jag fick aldrig något gott att äta. Blodpudding och stekt falukorv med makaroner var vanligt förekommande. Om jag föreslog något annat fick jag laga det själv, och köpa av egna pengar. Det hade jag inte råd med.

Jag åt oftast inne i stan. Jag stannade ändå kvar efter skolan för att plugga eller umgås med kompisar. Hjördis muttrade lite ibland, men jag tror att hon var nöjd med att spara in på matpengarna när jag åt ute. 

När jag började gå på fester förbjöd hon mig först att gå. Unga flickor skulle inte vara ute och ränna. Som tur var lärde jag känna Charlotte redan första veckan. Strax innan jul flyttade jag ut från Tant Hjördis och in hos Charlotte i hennes trea i Vasastan. Behöver jag säga att det var som att komma till himmelriket?!

När jag berättade att jag ville läsa på juristlinjen i Stockholm blev det ett jävla liv, rent ut sagt. Pappa ville förbjuda mig! Journalist gick bra. Eller lärare. På sin höjd. Bäst vore om jag blev undersköterska och sedan sjuksköterska. Men akademisk utbildning var något pappa fnös åt. Ibland mumlade han också något om översittare och fjollor. Mamma var på pappas sida förstås. Det var väl lugnast så.  

Min syster Marie lyckades bra i sitt arbetsliv enligt pappa. Bättre än mig i alla fall. Jag hade ju misslyckats. Hon började vikariera på dagis direkt efter gymnasiet, skoltrött som hon var, (gick hon ens ut gymnasiet?) och fick sedan en fast tjänst. Hon jobbade sig upp, så som pappa tycker att man ska göra. 

Jag är tveksam till om Marie håller med honom, vad jag minns gillade hon att plugga. Kanske hade hon behövt ett års paus för att sedan fortsätta läsa? Om hon bara kommit ifrån det "tuffa" gänget som hon hängde med. Som tjuvrökte och skolkade och kände sig fräcka när de struntade i skolan. Men vad vet jag? Vi har ingen som helst kontakt länge. Inte haft på flera år. 

Så länge jag kan minnas har jag drömt om en rättvis värld. Mitt rättspatos har alltid varit stort, ända sedan långt innan jag ens visste att ordet fanns och än mindre vad det betydde. Att bli advokat har varit självklart och det enda rätta. Åtminstone för mig.

Min familj ville annorlunda. 

Pappa växte mer eller mindre upp i hamnet. På varvet. Eller så satt han i knät på LO-pampen. Åtminstone är det så han själv beskriver sin uppväxt. Väldigt röd. Väldigt långt åt vänster. Jag tror att hans största dröm i livet var att få bli bästa vän med Göran Johansson.

Efter många år på varvet slutade han där - det är oklart varför - och började på en bilverkstad. Hans bästa kompis verkstad. Den blev nästan hans också. Fast det ville han inte riktigt erkänna. Det blev svårt att vara vänstermänniska och samtidigt äga ett företag. Även om han gärna ville äga ett företag. Fast han ville ju vara fackligt verksam också. Ni hör ju, pappa hade stora problem med att få allt att gå ihop. Helst skulle han vilja vinna en stor summa pengar. Fast helt anonymt förstås. Det går inte att klanka ner på rika människor om man själv är rik. Men rik ville min pappa gärna vara. Fast det skulle han aldrig erkänna.